Kvällen före Kristi himmelsfärd var vi på väg till stugan i Sörmland 50 mil bort. Redan efter en knapp timme stannade vi på rastplatsen i Mölletofta för att äta medhavd kvällsmat. Mätta och nöjda efter lite ”äkta Anderssons korv” gick vi mot toaletterna. Där utanför står en man och försöker ge en liten kattunge vatten. Den är alldeles bedårande, pyttig och uppenbart jätterädd. Mannen är bekymrad för katten, men nu måste han köra vidare på sin tillsynsrunda. Han har just sett till Vägverkets offentliga toalett och utan resultat stannat kvar för att försöka se om någon kattmamma eller människa fanns i närheten.
Där och då blev det total bypass på allt förnuft och all logik. Klart katten måste följa med oss, den var ju alldeles ensam!
Lillkillen och jag tog upp den lilla fina kattungen. Mindes att katter inte ska dricka mjölk, men trodde att vispgrädde nog var bättre. Erbjöd lite sådan från kylväskan i bilen och sedan klev vi in i bilen för ytterligare 40 mil, nu med en extra passagerare.
Tur att facebook finns. Vi kan inget om katter och det skulle liksom aldrig hända att vi skulle binda upp oss med ett djur. För att inte tala om risken för allergi. Men dessbättre var vännerna som redan förstått finessen med katt bara en statusuppdatering bort. Hur gammal är den? Vad gör vi med den?
Konsensus blev ca sex veckor gammal, alldeles för liten för att vara utan sin mamma. Men en extra människomamma var förstås bättre än ingen alls.
Efter coachning och hejarop på fejjan började vi få lite koll. Under tiden låg kattungen inborrad i mitt armveck och sög på min lurviga fleecetröja medan den trampade med sina söta små tassar. Den hoppades uppenbarligen på en spene och lite mjölk i fuskpälsen.
Vi stannade på ICA i Vaggeryd och gick till katthyllan. Tioåringen vars kompisar har katter pekade på saker hon trodde vi behövde och konstaterade ”det här känns helt overkligt”.
Så fortsatte resan med regelbundna stopp för att erbjuda lite dryck till lillkissen. Det var natt innan vi kom fram och jag bäddade ner katten med min fleecetröja i den skokartongssäng som barnen tidigare gjort till gosedjuren. Palma stod det på den.
Lyckan att vakna till på natten och se att vi hade en liten katt hos oss är obeskrivlig. Vi fortsatte med vår köksrenovering och pysslade med katten. Köpte ersättning, ringde veterinären och fortsatte fråga våra vänner om råd.
Och vi funderade på vad vår nya familjemedlem skulle heta. Ingen aning om det var en kille eller en tjej. Valet föll på Pax – sinnesro. Om någon ett dygn tidigare hade sagt till mig att jag snart skulle ha en katt i sängen skulle jag bara ha skrattat. Nu njöt jag i fulla drag. Underbart <3
Vi kände alla i familjen lika, katten var på något sätt meningen.
Så på lördagen uppmärksammade en god vän oss på ett facebook-inlägg om ”Mölletoftakatterna”. Det visade sig att ett gäng kattvänner hade varit ute och hämtat in en kattmamma med tre små kattungar en vecka tidigare. De hade levt under en hög med bråte vid ett viltstängsel längs E4an.
På bilderna såg de ut att vara otroligt lika vår Pax. Upphittarna måste alltså ha missat Pax som därmed blivit ensam kvar i fem dygn. Vilken kämpe!
Mamma katt hette Molly och hade varit på rymmen i tre år. Det var med blandade känslor vi insåg att vi för Pax bästa måste lämna honom hos hans mamma och syskon för att växa till sig. Samtidigt insåg vi att det skulle kunna bli ytterligare en katt, en kompis att leka med och ha sällskap av.
På söndagen lämnade vi vår ögonsten Pax till mamma Molly och syskonen Sixten, Alfons och Mitzi hos en vänlig familj i Perstorp. Vi tingade samtidigt även Sixten. Det var med tårar i ögonen vi såg äventyraren Pax kaxigt fajtas med sina återfunna syskon, vi såg hur han lade sig i mitten och överst och bara krävde sin plats i kullen. Det var plågsamt tomt i bilen när vi rullade de sista milen hem.
De kommande veckorna åkte vi i skytteltrafik mellan Flyinge och Perstorp och vi vakade som hökar över Pax vikt. Han låg ordentligt efter de andra men började inte dia igen. Ersättning lapade han glatt i sig och han började öka i vikt. Varje gång vi kom kände han uppenbarligen igen oss och låg gärna i famnen och gosade. Fleecetröjan mindes han som trygg.
Det var fest när vi onsdagen före midsommar slutligen kunde hämta våra två katter och rulla mot stugan i Sörmland igen. Först nu började egentligen vår relation med Sixten på riktigt, han hade tidigare mest gömt sig under soffan.
Pax och Sixten tillbringade sommaren med oss i stugan. Inte ett ögonblick har vi ångrat vårt oöverlagda beslut. Istället är det med stor tacksamhet vi delar vår vardag med dem. Pax visade oss att det blir bra när man väljer med hjärtat.
Därför är det självklart för oss att vårt brygghus ska heta just Pax. När och om det blir verklighet.
PS. Vi kan verkligen rekommendera wienerkorven från den lokala ICA-butikens tillverkning i Södra Sandby. Vi är storkonsumenter. Fyraåringen kallar den ”äkta Anderssons korv”. http://www.ica.se/butiker/kvantum/lund/anderssons-ica-kvantum-2786/butiken/det-borjade-med/
